Saknad...

10 år har redan gått sen jag miste dig, min lillebror

Jag tänker på dig jämt och saknaden är stor.

Hur kunde detta hända?

På frågan får jag inget svar

Jag önskar så att du hos oss fanns kvar..

Lars, du fattas mig !!!

För 10 år sen miste jag världens bästa lillebror och det är konstigt att tiden gått så fort.
Det känns som om att det var igår.

Jag kommer aldrig att glömma telefonsamtalet från Lars kompis Dan när han ringde
och berättade att något hänt med honom.
Han berättade att de badat och att han försvunnit under vattnet
och att de först trodde att han skämtade.
Det var många badgäster på platsen, bland annat en dykare som fann honom på 10 meters djup.
Från början förstod jag inte att det var över och telefonkontakten var tät.

Jag fick inte tag i mina föräldrar förrän 2 timmar senare och då trodde vi fortfarande att allt var okej.
Jag och P-A hämtade upp dom och påbörjade resan till stan och då var många inkopplade i det här.
Telefonen gick varm och det blev många samtal till mina kusiner, Lars andra syster Karin och Dan.
Min kusin Mats sa att jag skulle ringa till akuten och då fick jag efter många om och men veta av en polis
att Lars inte levde längre..
Det var inte lätt att berätta det för mina föräldrar och de trodde inte på mig.
Jag kunde inte tro på det själv heller.

När vi kom fram till akuten i stan så stod 2 poliser utanför och väntade på oss.
Då förstod man väl på ett sätt att allt var över.
De tog med oss in i ett samtalsrum och vi fick veta händelseförloppet som Lars vänner berättat för polisen.
Sen var det dags för det värsta jag någonsin gjort.
Att gå till kapellet och få se min lillebror...
Där har jag i stort sett en black-out..

När vi var "klara" där begav vi oss till till en samlingslokal där POSOM-gruppen samlat Lars vänner,

många av dem var med när det hände.

Det var mycket tårar och en så overklig känsla.

När vi var där så slöt Karin, Lars andra syster upp.

Hon hade åkt själv från Sundsvall och fick veta under färden vad som hänt.
Vilekn fruktansvärd bilresa...

När vi kom hem till lägenheten så fanns Lars så nära.

Jag och P-A sov i hans rum och allt var som vanligt där,

hans saker, hans musik, hans doft..

Vi sov inte mycket den natten.

Tidigt nästa morgon så gick jag, mamma och Jan till mormor.

Hon blev så brydd över att vi kom så tidigt och ännu mer brydd över att jag var med.

Hon förstod nog redan då att det hänt något.

Det var såå jobbigt att berätta att vår Lars inte fanns med oss längre.

Tiden efter flöt bara på och vi höll oss uppe tack vare barnen.

Trots att 10 år har gått så är minnena så färska och saknaden lika stor.

Lars, du är så saknad av oss alla- familj, släkt och vänner.