Mina föräldrar skildes när jag var jätteliten.
Pappa träffade jag varannan helg, några veckor på sommaren
och varannat nyår vilket gjorde att vi inte hade så mycket kontakt.
Jag hade också en väldig respekt för honom eftersom han var svår och hade ett hetsigt humör.
Nu i efterhand när jag fått höra om hans liv och barndom så förstår jag
(delvis) hans beteende.
Men pappa är ju alltid pappa och så klart så tyckte jag om honom,
på mitt vis.
När jag flyttade från stan blev kontakten mellan oss sämre eftersom det
alltid var jag som ringde till honom.
Då han blev morfar till Anton och Emma ringde jag oftare för att
berätta om deras liv och jag tror han uppskattade det.
Våren 2002 blev vi oense om en bagatell och han valde att säga upp bekantskapen med mig.
Samma sak hade han gjort med mina syskon många år innan..
Jag saknade honom på ett sätt men orkade inte göra något åt situationen.
Åren gick och jag visste att pappa inte var frisk och i min enfald så trodde jag att
vi skulle hinna försonas.
Pappa hamnade på sjukhus och jag planerade en resa dit men jag hann inte..
Han dog i februari 2008.
Idag är det pappas födelsedag och han skulle ha fyllt 83 år.
Jag hade önskat att mina barn hade fått lära känna sin morfar och att han skulle velat
haft oss i sitt liv men nu blev det inte så.
Jag tror faktiskt att han tänkte på oss under sin sista tid och att
han ångrade mycket av vad han gjort men då var det för sent...
Julafton 1970- min första jul
Mamma, pappa och jag på min dopdag i februari- 71
3 generationer i Strömsund
Jag och pappa myser
Antons första möte med morfar i april- 98
Emma träffar morfar i november -00
Pappa
Där borta vid pilen, har jag lagt min far...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar